Page 168

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

156 BORIS PILNJAK

nu skulle han för allt i världen inte kunnat ta

in där. Byn låg där, platt, pressad mot marken,

mellan jättelika halmstackar. Det luktade bröd och

dynga. Hundarna togo emot honom med gälla skall,

rusade som mörka fläckar framför infartsvägen till

byn, kröpo ned vid hans fötter, ett helt koppel.

Han knackade på fönstret till den första

stäppstugan. Där inne glödde en pärtsticka. Han fick länge

vänta på svar.

. Vem är det?

Kan jag få tak över huvudet, gott folk.

— Vem är du?

— En vandringsman.

— Nå, vänta.

En bonde kom ut, i randiga kalsonger, barfota,

med en pärtsticka i handen. Han lyste främlingen

i ansiktet, mönstrade honom prövande.

— Fursten? Ers nåd? Ja, krukan går så länge

efter vatten, tills hon spricker... Nå, kom in då! •

Halm breddes ut på golvet, ett jättefång. En syrsa

spelade, det luktade sot och dynga.

— Lägg dig här, herre! Sov gott och måtte gud

beskydda dig!

Bonden klättrade upp på ugnen, suckade. Hans

hustru viskade något till honom, han brummade,

sade därpå högt:

— Furste, sov nu, men du måste’ ge dig i väg,

innan det dagas, så att ingen ser dig. Du vet ju

bäst själv, att det är oroliga tider nu... Du är

ändå en herreman. Och herrarna måste man slå

ihjäl. Min hustru väcker dig nog... Sov gott.