Page 169

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

GODSET BELOKONSK 157

Syrsan spelade, i ett hörn grymtade grisarna. Fursten

sträckte ut sig fullt påklädd, lade sin röck under

huvudet och fick genast tag i en kackerlacka på

halsen. På den gudsförgätna stäppen möricnade såtar,

halmstackar och nedsotade, illaluktande stäppstugor, i

vilka det vimlade av löss, loppor, kackerlackor, i

vilka människor, kalvar och svin bodde tillsammans.

Fursten låg på en halmhög, kastade sig under

loppbetten från ena sidan till den andra och tänkte

på att människorna om några århundraden med

varm kärlek och djupt vemod skulle skriva om det

nuvarande livet: att människoanden i dessa dagar

firat sin största, underbaraste triumf. En gris kom

fram, nosade på honom och vaggade åter bort.

Qenom fönstret blinkade en klar stjärna — världen

var oändlig. Tupparna golo i byn.

Omärkligt föll han i sömn. I gryningen väcktes

han av bondhustrun. Hon visade honom vägen, som

löpte bakom byn. Dagbräckningen var blå, kall.

Gråblå rimfrost betäckte gräset. Han gick med hurtiga

steg, rockkragen uppskgen, svängde med käppen.

Hiimlen var underbart djup och blå. På stationen

trängde han sig fram till en godsvagn mellan

mjölsäckar och hopar av människor, belastade med

knyten, och for så till Moskva — tätt inklämd mot

väggen, betäckt med vitt mjöldamm.

II

Ivan Koloturov, ordföranden, hade i tjugu år gått

och plockat i sin åkerlapp, hade alltid stigit upp