Page 21

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

var för det mesta sysselsatt med att från morgon

till middagssignalen sitta vid ingången till baracken

och stirra ut mot fjärran med uttryckslösa, glasartade

ögon — över taggtråden, mot de glesa skogshöjderna.

Så satt han också hela eftermiddagen till skymningen,

då männen återvände till lägret från arbetet och de

glosögda fönstren stirrade ut i det ovänliga mörkret

med sina fotogenlampor och ljus, medan de sedan

morgonen utvilade svordomarna käckt bröto fram

ur ungkarlsbaracken, ackompanjerade av mandolinens

berusade vrål.

Från sidan påminde Kusnetzov nästan om en

mossig stubbe, fan vet, varför inte uppryckt med roten.

— Du sitter bara, Stepanovitj! sade Sjorotjkin och

stannade som en uppblåst kalkon vid ingången.

Kusnetzov lyfte ett par tunga, likgiltiga ögon

mot honom och teg.

— Varför sitter du, Stepanovitj? Ligger du på ägg

kanske? Varför sitter du egentligen här, då du har

kraftiga armar? Du är mig just en fin godsägare.

Tjugu hästar hade du...

— Tjugufyra...

— Låt gå för tjugufyra... Att ha haft ett

välskött gods, åkrar, skördar och all möjlig

superfosfat och inte lärt sig något! Hade jag varit i ditt

ställe, skulle jag varit den förnämsta agronomen

här. Med sådana kunskaper skulle jag förflytta berg.

Jag skulle öppna ett mejeri och lära tyskarna göra

ost, förstår du, riktig rysk ost... Ja, om jag haft

tretton kor...