Page 170

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

BORIS PILNJAK

före dagbräckningen och alltid varit upptagen —

grävt, harvat, tröskat, hyvlat, reparerat, hade alltid

gjort något med hjälp av sina jättestora, otympliga,

knöliga händer.

Han hade tidigt varit på benen, stoppat på sig

potatis och bröd och lämnat stugan för att ta itu

med något — med ett träd, en sten, ett järnstycke,

jorden, boskapen. Han var flitig, rättskaffens,

omtänksam. Redan år 1905, då han låtit en arbetare

åka med i sin vagn, hade det gått upp för honom, att

jorden egentligen tillhörde dem, bönderna, att

herrarna stulit sina jordegendomar och att uppgörelsens

timme närmade sig — då måste var och en göra sin

plikt. Ivan Koloturov hade dock inte haft riktigt

klart för sig, vad som måste göras då. Men när

revolutionen utbröt och spred sig ända ut till

stäppen, var han den förste, som framträdde för att

handla. Men uppgiften plågade honom. Han ville,

att allt skulle göras ordentligt, men han förstod sig

ju bara på att göra något med händerna, med

musklerna — gräva, plöja, reparera. Han invaldes

i bysovjet. Han var van vid att stiga upp före

gryningen och genast ta itu med arbetet, men nu vair

han tvungen att sitta overksam till klockan tio. Då

sammanträdde nämligen utskottet, där han med

oerhörd ansträngning klottrade sitt namn under

papperen. Men inte heller det var något riktigt arbete.

Papperen kommo och gingo oberoende av hans vilja.

Han förstod inte meningen med dem, skrev bara

under. Han ville uträtta något verkligt arbete. På

våren for han hem för att plöja. På hösten utsågs