Page 172

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

168 BORIS PILNJAK

han åter bort med oförrättat ärende. Hustrun hade

träffat hans mest sårbara punkt — alla välbärgade

bönder hade vänt honom ryggen, i hans kommitté

sutto bara fattiglappar, som i vilket fall som helst

inte hade något att förlora. Han gick genom byn,

genom herrskapsparken. Det lyste ännu i stallet.

Han gick dit för att se efter vad som stoid på —

bondpojkarna spelade kort, rökte. Koloturov stod

tyst en stund, sade sedan dystert:

. — Det går inte an, pojkar, ni kan sätta eld på

allt.

— Nå, än sen? Varför är du så rädd för

främmande egendom?

— Det är inte främmande, det är vår egen.

Han vände sig om, gick. Pojkarna ropade efter

honom:

— Farbror Ivan, du har nyckeln till

brännvinskällaren? Det finns vodka där. Lämnar du inte

nyckeln åt oss, så bryter vi upp källardörren^

I herrgårdsbyggnaden var det mörkt, dödsstilla.

Fursten bodde ännu i salongen. Bonden kände sig så

bortkommen, så kuslig till mods i de stora rummen.

Gick in i kansliet, den forna matsalen, tände en

lampa. Han var mycket noga med att det skulle

vara snyggt, och där lågo svarta jordklumpar igen på

golvet, indragna av bondstövlar. Det var omöjligt att

förstå det: varför lämnade furstens stövlar inte

sådana spår efter sig? Han böjde sig ned, skrapade

tillsammans jordklumparna, kastade ut dem genom

fönstret, hämtade en kvast, sopade rent golvet. Sedan