Page 173

- Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

GODSET BELOKONSK 161

gick han ut i köket, lade sig påklädd på en

träbänk, låg länge vaken.

Han vaknade tidigt, gjorde en rond över gården.

I ett stall spelade pojkarna fortfarande kort.

— Vad, sover du inte än, farbror Ivan?

— Jag har redan sovit.

Han väckte ladugårdspigorna och stalldrängarna.

Stalldrängen Semjon kom ut, stannade, kliade sig,

svor rysligt, rasade därför att man väckt honom,

sade:

— Blanda dig inte i saker, som inte angår dig!

Jag vet själv, när folket ska stiga upp.

Gryningen var blå, klar, frostkall. Det lyste i

salongen. Ivan Koloturov såg, hur fursten gick över

verandan, lämnade huset, försvann ute på stäppen.

Klockan tio slog han sig ned i kansliet. Nu

började det allra värsta, den verkliga pinan, och därtill

var det hela enligt hans förmenande så fullkomligt

meningslöst. Han gjorde en noggrann förteckning

över varje enskild bondes vete- och rågförråd. Det

var meningslöst, därför att han, liksom var och en

i byn, mycket väl visste, vad och hur mycket varje

bonde ägde, och en pina var det därför att han

måste skriva så mycket. Det ringde i telefon, det var

från staden. Han erhöll order att avlägsna fursten

från godset. En hel timme tillbragte han vid

skrivmaskinen, innan skrivelsen var färdig.

På aftonen lämnade fursten huset. Man började

släpa möblerna från det ena rummet till det andra.

Därvid slets en list av från skrivbordet. De ville

först hänga upp klockan i kansliet, men någon gjorde

11. — Riw kin - B r i c k, 14 sovjetryska berättare.