Page 181

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 169

Bönderna bommade igen sina stugor och gingo i två

skaror för att skaffa föda — den ena skaran

strövade tiggande i riktning mot Kiev, den andra drog

till Lugansk för att söka arbete. Några begåvo sig

till skogarna, till de igenvuxna hålvägarna, levde av

gräs, lera, bark och blevo förvildade. Bara de äldre

lämnade byn — barnen hade redan dött tidigare

eller sprungit bort för att tigga. De minsta hade

svultit ihjäl, då mödrarna inte kunde låta dem suga

sig mätta.

Det fanns en gumma, Ignatievna, som botade

spädbarn från hungern. Hon gav dem en svampkrydda,

blandad med sött gräsextrakt. Och barnet tystnade

med torrt skum på läpparna. Modern kysste det på

den åldrade, fårade pannan och viskade:

— Nu har han gudskelov slutat att pinas.

Ignatievna stod bredvid:

— Han har kommit till gud, den lilla stackarn,

han har det bättre än de levande. Nu lyssnar han i

paradiset på silvervindarna...

Modern såg leende på sitt barn, förvissad om att

det fått det bättre i sin sorgliga tillvaro.

— Ta min gamla kjol, Ignatievna, jag har inget

annat att ge dig. Tack ska du ha.

Ignatievna synade kjolen mot ljuset och sade:

— Gråt lite, Mitrevna, det brukas så! Din kjol

är allt bra utsliten. Du kan ge mig en duk till eller

ett strykjärn...

Zachar Pavlovitj stannade ensam kvar i byn —

han trivdes bra, när det var folktomt. Men han levde