Page 183

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 171

vagabonden förundrade sig bara och förstod

ingenting, fastän han fick en riktig känsla av vindens

uppkomst.

— Vad säger du? Är det möjligt? Alltså av

solvärmen. En så trevlig sak!

Zachar Pavlovitj förklarade, att solvärmen inte var

någon trevlig sak alls utan helt enkelt — hetta.

— Hettan?! förundrade sig vagabonden. Har man

sett på maken, en sådan häxa!

Vagabondens förundran fladdrade från den ena

saken till den andra, men i hans medvetande

förändrades ingenting. Han levde inte med hjärnan, utan

med känslorna — han hyste tillitsfull vördnad för allt,

som skedde.

Under sommarens lopp förfärdigade Zachar

Pavlovitj av trä alla föremål, han kände till. Hela

jordhålan och den närmaste omgivningen voro belamrade

av Zachar Pavlovitjs tekniska skapelser: en

fullständig utrustning av jordbruksredskap, maskiner,

instrument och verktyg — allt av trä. Men ingen

sak, som var en avbildning av naturen: ingen häst,

ingen morot...

En dag i augusti lade sig vagabonden i en skuggig

plats och sade:

— Zachar Pavlovitj, jag dör. Jag åt upp en ödla

i går... jag gav två svampar åt dig och stekte

ödlan åt mig. Svalka mig lite över ansiktet med ett

kardborrblad — jag tycker om vinden.

Zachar Pavlovitj svalkade honom med bladet,

hämtade vatten och gav den döende att dricka.