Page 185

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 173

så väl till mods, att de sträckte på sina grenar, fast

det var vindstilla.

Zachar Pavlovitj brydde sig inte om naturens

glädje. Han hade upprörts av det okända lokomotivet,

som tystnat igen. Då han lade sig ned för att

sova, tänkte han på att till och med regnet gjorde

nytta, medan han själv sov och meningslöst gömde

sig i skogen. Vagabonden hade dött, och han själv

skulle dö. Denne hade inte förfärdigat något under

hela sitt liv — bara sett på och anpassat sig,

förundrat sig över allt, i varje enkel sak sett en

underbar skapelse och inte ens kunnat lyfta handen

för att förstöra något. Plockade bara svampar, men

hade till och med svårt att hitta dem. Så dog han,

utan att ha uträttat något gott eller ont i sitt liv.

På morgonen lyste en stor sol, och skogen sjöng

med hela styrkan av sin röst. En frisk vind blåste

mellan träden. Zachar Pavlovitj lade inte så mycket

märke till den underbara morgonen som till ombytet

av arbetet: regnet hade somnat i myllan, dess plats

hade intagits av solen. Solen satte vinden i rörelse,

grenarna slingrade sig i varandra, buskarna och

gräset mumlade, och själva regnet, som inte hunnit

vila ut ordentligt, steg åter upp ur jorden, väckt

av den kittlande värmen, och samlade ihop sig till

moln.

Zachar Pavlovitj lade sina träsaker i säcken — så

mycket som fick rum däri — och gick bort längs

en smal stig.

Vagabonden ägnade han inte någon

uppmärksamhet — de döda äro oansenliga.