Page 187

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 175

— Det skadar inte att försöka, Dmitrij Ivanovitj.

Försök bara, sen kan du berätta för oss, hur det

var där nere.

Dmitrij Ivanovitj försökte — han drogs upp ur

sjön efter tre dagar och begrovs utanför inhägnaden

till byns kyrkogård.

Just nu gick Zachar Pavlovitj förbi

begravningsplatsen och sökte fiskarens grav utanför staketet.

Den var utan kors. Fiskaren hade inte förbittrat

någons hjärta med sin död, ingen människa sörjde

honom, ty han hade inte dött av sjukdom utan på

grund av sin nyfikna hjärna. Han hade tidigt

förlorat sin hustru. Sonen var minderårig och levde

hos främmande människor.

Zachar Pavlovitj var med på begravningen och

förde pojken vid handen. En snäll och förståndig

pojke, lik modern — kanske fadèrn. Var fanns han

nu? Antagligen var han en av de första, som dött

under dessa hungerår — han var ju föräldralös.

Pojken hade gått bakom faderns kista, utan tårar,

allvarsam.

— Farbror Zachar, har pappa gjort det med

avsikt?

— Inte med avsikt, Sasja, utan av dumhet. Och

du får lida för det. Det dröjer nog, innan han

kommer att fiska igen.

— Och varför gråter tanterna?

— För att de är käringar!

Då kistan ställdes ned vid graven, ville ingen ta

farväl av den döde. Zachar Pavlovitj föll på knä och