Page 188

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

i68

ANDREJ PLATONOV

vidrörde fiskarens skäggiga, friska kind, som sköljts

på havsbottnen. Sedan sade Zachàr Pavlovitj till

pojken:

— Ta farväl av din far, han är död för

evigheters evighet. Titta på honom, så att du minns

honom!

Pojken tryckte sig till den dödes kropp, till den

gamla skjortan, som ännu luktade av faderns svett

— det var en annan skjorta, än den han drunknat i.

Pojken vidrörde hans händer. De voro kalla och

fuktiga. På ena fingret hade han en vigselring av

tenn — till minnet av den bortglömda modern.

Pojken vände huvudet mot människorna, blev

förskräckt för de främmande ansiktena, grät jämmerligt

och grep krampaktigt i faderns skjorta, som om det

vore hans enda skydd. Hans sorg var stum, utan

förståelse för livet, som omgav honom — därför

otröstbar. Han sörjde så starkt, att den döde kunde

ha känt sig lycklig. Och alla människorna vid graven

gräto också, av medlidande med pojken och sig

själva, medvetna om att de också skulle dö och

begråtas.

Trots sin sorg förlorade Zachar Pavlovitj inte

fattningen.

—1 Du har tjutit nog nu, Nikiforovna, sade han till

en kvinna, som snyftade högljutt oqh hastigt rabblade

upp klagoböner. Du tjuter inte, för att du tycker synd

om honom utan för att man ska gråta över dig, när

du själv dör. Ta pojken till dig — du har ändå redan

sex. Det märks inte, om du tar hand om en till.

Nikiforovna fick strax tillbaka sitt bondförnuft.