Page 189

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 177

Hennes torra ansikte fick ett ursinnigt uttryck — hon

grät utan tårar, bara med rynkor.

— Det tror du! Du är verkligen förståndig! Än så

länge är han sån, men vänta bara, tills han växer upp.

då börjar han äta och slita ut byxor, så att man

kan gråta åt det.

En annan kvinna, Mavra Fetisovna Dvanova, som

hade sju barn, erbjöd sig att ta hand om honom.

Pojken gav henne handen, kvinnan torkade hans

ansikte med kjolen, snöt honom och tog den

föräldralöse med sig till sin stuga.

Zachar Pavlovitj började grubbla över vad han

skulle ta sig till, tänkte en tid på att bli

landstrykare. Han hade gripits starkt av sorgen och

ensamheten i människornas liv — av ett förut okänt

samvete, som sved i bröstet. Han ville gå och gå,

ständigt, utan att vila, runt jorden, möta sorgen i

alla byar och gråta över främmande gravar. Men

han hejdades av några tekniska alster: byfogden gav

honom en väggklocka att reparera och popen — ett

piano att stämma.

Zachar Pavlovitj hade aldrig i sitt liv hört musik.

Han hade bara en gång sett en grammofon i en by,

men bönderna hade pinat ut den, och den spelade inte

längre, Det var i ett värdshus. Väggarna på själva

lådan voro sönderslagna — för att genomskåda

bedrägeriet och se efter, vem som sjöng där inne —

och i ljuddosan var en stoppnål instucken.

Zachar Pavlovitj höll på och stämde pianot mer

än en månad, lyssnade till de vemodsfulla tonerna

12. - R iwfcin-Brick, 14 sovjetryska berättare.