Page 191

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 179

mekanism och slutade för alltid upp att intressera sig

för toner.

Där han nu gick, erinrade sig Zachar Pavlovitj

sitt förflutna liv och ångrade det inte. Många

tekniska alster och tillverkningar av olika slag hade

han lärt sig att förstå under de gångna åren,

och han skulle kunna göra om dem, om han bara

hade material och nödvändiga verktyg. Han gick

genom byn — för att träffa de okända maskinerna

och föremålen, som brummade bortom horisonten,

där den mäktiga himlen smälte samman med byns

orörliga fält.

På bygatorna luktade det bränt. Det var askan

på fälten, som inte krafsats upp av hönsen — de

voro uppätna. Stugorna voro fulla av barnlös tystnad.

Förvildade, onormalt stora, vaggande likt små träd,

väntade kardborrarna på ägarna — vid grindarna, på

stigarna och på alla förut så livliga och

nedtrampade platser, där tidigare inte ens gräset kunde

hålla sig kvar. Gärdsgårdarna grönskade också i

människornas frånvaro. De voro insnärjda i humle

och brännässlor, och några störar och rishögar lovade

att bli till en dunge, om människorna inte snart

återvände. Gårdsbrunnarna hade torkat ut. Ödlorna

kilade snabbt hit och dit, krypande över bjälkarna,

för att söka skydd mot den tryckande hettan och

för att föröka sig.

Zachar Pavlovitj förvånade sig mycket över en

underlig syn: på fälten hade säden dött för länge

sedan, men på stugornas halmtak mognade råg,