Page 192

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

i68 ANDREJ PLATONOV

havre, hirs, och mollan brusade. De hade vuxit upp ur

kornen på halmtaket. Ljusgröna fältfåglar hade också

flyttat in till byn. De levde i stugorna. Sparvarna

stego upp i moln från takåsarna och kvittrade genom

vingarnas brus hushållsbekymrens sånger.

Då Zachar Pavlovitj lämnat byn bakom sig, fick

han syn på en bastsko. Bastskan hade också fått

liv i människornas frånvaro och funnit sitt öde —

ett litet skott växte fram därur, och den övriga

förmultnade delen beskuggade den lilla början till en

kommande buske. Jorden var antagligen fuktigare

under bastskon, ty ett otal bleka grässtrån sökte

krypa fram genom den. -g

Av alla bondsaker tyckte Zachar Pavlovitj

särskilt om bastskor och hästskar och av alla större

föremål — brunnar. På skorstenen till det sista

stugtaket satt en svala, som kröp ned, då hon fick

syn på Zachar Pavlovitj, och höll vingarna

skyddande över sin avkomma i rökgångens mörker.

Till höger stod kyrkan och bakom den — de vida

fälten, stilla som en mojnad vind. Den lilla klockan

började ringa med halv röst och slag

middagstid — tolv slag. Vildrankan hade insnärjt templet

och försökte slingra sig upp till korset. Popernas

gravar vid kyrkmuren voro övervuxna med

stäppgräs, som dränkt de låga korsen i sin täta grönska.

Väktaren, som uppfyllt sin plikt, stod ännu på

trappan till kyrkan och betraktade sommarens

förödelse. Hans väckarklocka hade kommit i olag vid

räkningen av tidens årsflöde, men med ålderdomens

känslighet hade han i stället börjat känna tiden lika