Page 193

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 181

starkt och noggrant som sorgen och lyckan. Vad han

än gjorde, även när han sov (fastän livet i ålderdomen

är starkare än sömnen, mera vaksamt och

ögonblickligt), kände den gamle oro och längtan, när

timmarna skulle slå. Då ringde han i klockan och

tystnade åter.

— Lever du än, kära far? sade Zachair Pavlovitj till

gubben. Vem räknar du dagarna för?

Kyrkväktaren svarade inte. Under sjuttio år av

sitt liv hade han hunnit övertyga sig om att

hälften av allt, han gjort, varit gagnlöst och tre

fjärdedelar av alla ord, han sagt, onödiga. Trots sim

omsorg hade han varken kunnat bevara hustrun eller

barnen åt livet, och orden hade glömts som ett

avlägset brus.

Om jag säger ett ord till denna människa,

rannsakade den gamle mannen sig själv, så går

människan en verst och behåller mig inte i evig

åminnelse. Vem är jag för honom — varken släkt eller

vän!

— Du arbetar förgäves, förebrådde Zachar

Pavlovitj.

På denna dumhet svarade den gamle väktaren:

— Varför förgäves? Under min livstid har våra

bybor redan tio gånger dragit bort och åter kommit

tillbaka. De återvänder snart igen. Byn är aldrig

länge utan människor — det går inte utan dem.

— Och varför ringer du?

Väktaren kände Zachar Pavlovitj som en

människa, vilken släppt löst sina händer på varje arbete,

men inte förstod tidens värde.