Page 194

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

i68

ANDREJ PLATONOV

— Du vill veta, varför jag ringer? Jag förkortar

tiden med klockorna — sjunger visor...

— Sjung bara, sade Zachar Pavlovitj och

avlägsnade sig från byn.

På en kulle stod en liten stuga hoptryckt, utan

någon åkerjord. Det syntes, att någon hastigt gift

sig, grälat med fadern och flyttat hemifrån. Även

denna stuga stod tom — det var kusligt där inne.

En sak gladde Zachar Pavlovitj vid avskedet

ur stugans skorsten hade en solros vuxit upp. Den

var redan kraftig och böjde sitt mognande huvud

mot soluppgången.

Vägen var igenvuxen med torrt gräs, som var

täckt av tjockt damm. När Zachar Pavlovitj slog

sig ned för att röka ett tag, såg han en inbjudande

skog nere vid marken. Gräset var träden: en hel liten

levande värld med sina egna öden, sin värme och

rik tillgång på allt, de små ivrigt sysselsatta

varelserna fordra för sitt dagliga behov. Zachar

Pavlovitj såg länge på myrorna, grubblade ännu några

verst av sin väg på dem och tänkte slutligen: »Om

vi fått myrornas förstånd, så skulle vi kunnat ordna

vårt liv bättre. Dessa kryp har förmågan att skapa

ett kamratligt liv. Människan står långt efter den

lilla mästaren myran.»

Zachar Pavlovitj uppenbarade sig i utkanten av

staden, hyrde sig en källarskrubb hos en barnrik

snickare, som var änkling. Gick sedan hela dagen

omkring och grubblade: vad skulle han ta sig till?