Page 195

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 183

Snickaren, Zachar Pavlovitjs värd, kam hem från

arbetet och satte sig bredvid sin hyresgäst.

— Hnr mycket ska du ha för rummet? frågade

Zachar Pavlovitj.

Snickaren harsklade sig, som om han ville skratta.

I hans röst förnam man hopplöshet och denna

säregna förtvivlan, som är karakteristisk för ständigt

be-drövade människor.

— Vad har du för dig? Ingenting? Ja, då kan du

få bo här, så länge mina pojkar inte slagit av

huvudet på dig.

Det sade han inte utan skäl — första natten kastade

snickarens söner, pojkar mellan tio och tjugu år,

en hink vatten över den sovande Zachar Pavlovitj

och stängde till källardörren med en tvärslå. Men

det var svårt att reta Zachar Pavlovitj, sam aldrig

intresserade sig för människor. Han visste, att det

fanns maskiner och mäktiga, komplicerade ting. Efter

förmågan att göra dem värderade han människan

och inte efter ett tillfälligt gement streck. Och

verkligen — på morgonen såg Zachar Pavlovitj, hur

snickarens äldste son skickligt och allvarligt gjorde

en yxa. Han var således inte bara slyngelaktig, utan

också händig.

Efter en vecka började Zachar Pavlovitj pinas så

starkt av att gå sysslolös, att han oombedd tog itu

med att reparera snickarens lilla hus. Han lappade

det bräckliga taket, gjorde en ny farstukvist och

sotade skorstenen. På kvällen yxade han till några

Rålar.

— Vad gör du? frågade snickaren och torkade