Page 197

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 185

vakna till liv. Men fadern sade ilsket till henne: »Låt

mig åtminstone få dö i fred, ditt as!» Sedan låg han

länge och kämpade med döden. Modern stod över

honom och frågade: »Sker det snart?» Fadern

spottade med en martyrs förbittring, lade sig med

ansiktet nedåt och sade: »Begrav mig inte i mina

kläder. Ge dem åt Zachar!»

Det enda, som skänkte Zachar Pavlovitj glädje, var

att sitta på taket och se ut i fjärran, där vilda

järnvägståg ibland flögo förbi två verst från staden.

Vid hjulens rullning och lokomotivets hastiga

andetag ryste han av välbehag, och ögonen fuktades av

lätta, ömma tårar.

Snickaren började alltmer intressera sig för sin

hyresgäst och gav honom mat från sitt bord, utan

att ta betalt därför. Första gången spottade

snickarens pojkar i Zachar Pavlovitjs kopp, men fadern

steg upp och slog tigande med knytnäven en bulnad

i den äldste sonens panna.

— Jag är själv en människa som alla andra

människor, sade snickaren lugnt och satte sig igen på sin

plats. Men jag har fött såna odjur, förstår du. En

vacker dag tar de livet av mig. Titta bara på Fedjka!

Stark som en djävel. Och var har han fått så mycket

kraft ifrån — sedan barndomen lever de på

fattig-manskost...

Det första höstregnet började. Inte i tid, utan

nytta — bönderna hade för länge sedan dragit bort

till främmande trakter, många hade dött på vägarna

och inte kommit fram till gruvorna och den brödrika