Page 199

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 187

— Vad är du ledsen för? sade lokföraren, som

märkte Zachar Pavlovitjs svårmod. Kom till stallet

i morgon! Jag ska tala med föreståndaren. Du

får kanske plats som putsare. Var inte rädd, din

skojare, om du vill leva...

Lokföraren avbröt mitt i meningen och rapade.

— Å fan, din korv går kräftgång! Du har väl

köpt ett helt pud för tio kopek, din fattiglapp.

Jag kunde lika gärna tagit smörjtrasan som

till-tugg... men, vände sig lokföraren åter till Zachar

Pavlovitj, du ska åtminstone göra lokomotivet blankt

som en spegel, så att jag kan vidröra vilken del som

helst med vårhandskar. Lokomotivet tål inte

dammkorn1. Maskinen, bror, det är en oskuld. En kvinna

passar redan inte, en kvinna som... förstår du, och

lokföraren svävade bort någonstans i fjärran med

sina osammanhängande ord om kvinnor.

Zachar Pavlovitj hörde ointresserad på honom.

Han visste, att man kan älska kvinnor, och han visste

också vad en sådan människa som lokföraren tänkte

på. Men han ansåg, att man bara kunde tala med

intresse om tekniska skapelser och okända maskiner,

men att tala om kvinnor, det var meningslöst och

ointressant. Zachar Pavlovitj hade haft en hustru en

gån g. Hon älskade honom och gjorde honom inte

något för när, men han hade inte haft alltför

mycket glädje av henne. Människan har många

egenskaper. Om man lidelsefullt tänkte på dem, så kunde

man gnägga av förtjusning, till och med över sin

egen andedräkt. Men vad skulle det bli då? Dumma

påhitt och lek med den egna kroppen, men intet