Page 24

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

kofferten igen. På hans spensliga skuldror funnos

inga epåletter, och han liknade en gammal kraftlös

hund med sina påsiga kinder och sin svaga, skröpliga

gestalt.

— Anton Petrovitj, sade han matt.

— General, allt är slut... Vi har dött, dött..,

Ryssland ska bestå, men det kommer inte till oss...

hör ni det, ers nåd!

Med förbittring fortsatte han:

— Res till er abessinska härskare, ers nåd... tjäna

honom redligt och troget, men jag kan inte... jag

reser tillbaks.

— Vad menar ni? Jag förstår er inte, överste.

— Tillbaks till Ryssland!

Dessa ord kastade han plötsligt fram och

förvånade sig själv över det brådstörtade i sitt beslut,

men strax därpå kände han sig lättad. Det gick runt i

huvudet på honom, och i yrselns virvlar avlägsnade

sig allt längre bort den för vinden smällande

fönsterluckan, igenklistrad med en gulnad tidning med spår

efter vägglöss, bordet och det med präntad stil

fullskrivna bladet: »Till hans kungliga höghet, härskaren

av Abessinien» och i raden under: »Ansökan», och

generalens hummerögon, runda som utslitna

femkopekstycken — fullständigt uttryckslösa.

Då han kom ut på gården igen, tryckte han

sitt heta huvud mot väggen, lyssnade länge till

höstkvällens tjut i trädtopparna, vilka höjde sina

lurviga huvuden utanför taggtråden. Sin vana trogen,

så nödvändigt efter hustruns död, vände han sitt