Page 203

- Andrej Platonov: En mästares tillkomst

EN MÄSTARES TILLKOMST 191

satt med att arbeta vid lokomotivet och gräla på

maskinisterna. Då man tände ljusen, gjorde sig Zachar

Pavlovitj påmind. Föreståndaren stannade framför

honom och funderade.

— Maskinens far — det är hävstången, modern —

det sluttande planet, sade föreståndaren vänligt, som

om han erinrade sig något angenämt, vilket gav

honom ro om nätterna. Försök göra ångpannorna

rena i morgon, kom bara i tid! Men jag vet inte,

jag lovar ingenting — vi ska försöka, vi får se. Det

är en alltför allvarlig sak, förstår du, eldningen!

Inte något vad som helst, utan eldning! Nå, nu kan

du gå, ge dig i väg!

Ännu en natt sov Zachar Pavlovitj hos snickaren,

och i gryningen, tre timmar före arbetets början,

kom han "till stallarna. Där sträckte sig de

blank-slitna järnvägsspåren. På dem stodo godsvagnar med

inskrifter om avlägsna länder — bortom Kaspiska

havet, bortom Kaukasus. Underliga människor gingo

längs spåren — kloka och allvarliga: växlare,

maskinister, kontrollörer. Runtomkring lågo byggnader,

maskiner — skapelser av människohand.

Framför sig såg Zachar Pavlovitj en ny,

konstfärdig värld — så länge drömd, som om han

alltid känt den. Han beslöt att stanna kvar där för

evigt.