Page 208

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

PANTELEIMON ROMANOV

taget ville kasta sig efter dottern med knytnävarna,

men han stannade och sade bara, i det han slog ut

med armarna:

— Det är ett satans släkte, som växer upp nu!...

Mest av allt retade det honom, att fästmannen inte

ville ha någon hemgift. Han blir nog snart

hemlös, då han inte förstår att uppskatta pengar,

tänkte han. Själv var Spiridon en ganska välbärgad

bonde, som arbetade året runt, utan att skona sig.

På helgdagarna tog han på sig sin bästa rock och

gick till kyrkan eller åkte till torget, där han strövade

omkring med piskan i handen mellan vagnsraderna

och brödstånden för att ta reda på hur mycket det

ena och det andra kostade och för att slutligen vid

avresan från staden köpa en påse mjuka kringlor åt

sin hustru.

Fast han aldrig i ord gav uttryck åt sin kärlek

till hustrun, så gick han alltid ut på vägen, när hon

ibland rest ensam till staden och dröjde för länge,

för att se om hon inte syntes till. Men han aktade

sig för att låta människorna märka, att han var

orolig och väntade otåligt.

Han talade bara om hushållet med henne.

Nu blev Spiridon tystlåten och lättretlig. När

han drack, tändes en vild eld i hans ögon, han

blev alldeles utom sig och började slåss.

Det var på ett hår när, att han en gång i nyktert

tillstånd hade slagit ihjäl Semka — taktäckaren, en

liten lurvig bonde, då denne fnissande gratulerade

honom för »den goda brudgummen och hans

partitrohet».