Page 210

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

PANTELEIMON ROMANOV

Bröllopet firades hos brudgummen. Alena ville

först ta på sig sin bästa blåa ylleklänning, som

Spiridon en gång haft med sig åt henne från

staden. Men hon ändrade sig i sista ögonblicket och tog

på sig en annan enklare helgdagsklänning. Det var

liksom en ingivelse, berättade hon senare på

sjukhuset för Spiridon.

Gästerna började samlas långt före mörkrets

inbrott. Förut brukade man åka från kyrkan i trojka

med pappersblommor, inflätade i hästarnas manar och

svansar, men nu kommo alla gående och farande utan

blommor. Spiridon ansåg, att det också låg något

kränkande och vanärande däri. Han tyckte, att man

skrattade åt honom och hans dotter och inte ansåg

bröllopet för giltigt. Då han tog på sig sin

helgdagsrock och smörjde in håret med smör, kände

han sig dum, som om han pyntat ut sig i onödan. En

annan skulle i hans ställe inte gått dit eller

åtminstone med avsikt tagit på sig gamla kläder. Ju

mer han tänkte så, desto mer förströdd och dyster

blev han.

När gästerna kommo in i stugan, blev stämningen

pinsam, olidlig. Ingen visste, vad man skulle göra

med de unga — välsigna dem fick man inte, och att

genast sätta sig till bords och äta utan att göra

korstecken först var inte heller trevligt.

Brudgummens stuga var inredd efter stadsmaner

—avdelad i två rum. I ena rummet, det yttersta,

syntes två järnsängar. Det var de ungas sovrum.

Där fanns förstås inga ikoner, och blott i den främre

delen av rummet, i det röda hörnet, där det stod ett