Page 211

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

DEN B LA A KLÄNNINGEN

bord med bänkar och en ugn med nischer för

torkning av strumpor och bastskor, hängde en liten

helgonbild. Antagligen hade modern lyckats

genomdriva det.

Folk började samlas i stugan. Mest unga pojkar

i kavaj och korta skinnjackor och flickor — också

klädda som stadsbor — i vita klänningar och lågskor,

med vita strumpor. De larmade och skrattade, som

om de kommenderade över alla, medan de gamla

generat tryckte sig tillsammans i ena hörnet.

I främre delen av rummet stod bordet redan dukat.

Det var sammansatt av tre bord. På duken, vid

sidan av tallrikarna, lågo broderade handdukar, som

tagits fram ur kistorna för att torka de flottiga

munnarna och händerna med. Man hade också ställt

fram vodkabuteljer, körsbärslikör och hönsfat.

Ingen hälsade Spiridon välkommen eller visade

honom tillbörlig vördnad, som om hans närvaro var

utan betydelse. Han stod bland de andra gästerna

och väntade, tills man skulle kalla på honom och be

honom sätta sig till bords. Och ju längre han måste

stå, desto starkare kändes förolämpningen. I tjugu år

hade han strävat för flickan, och nu stod han där,

som om han släppts in på nåder.

Han tog ett steg baklänges, märkte inte, vad som

var bakom honom, och råkade med stöveln trampa

i en mjölkbunke, som stod vid väggen. Bunken

krossades, och en liten mjölkflod rann ut på golvet

mellan Spiridons fötter. Några gäster småskrattade,

och Spiridon rodnade ända ned i nacken.