Page 25

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

lugnade ansikte i riktning mot Berlin och kyrkogården

och viskade:

— Manjetjka, döm mig inte... jag står inte ut

längre.

IV

Därefter kommo dagar av lugn väntan, dagar av

hopp, som glödde som små osynliga bloss för att

slutligen flamma upp i en enda stor eld.

I lägret såg man snett på Sjorotjkin. Med

bitterhet sade general Golobzov:

— Ännu en som lämnat golgatavägen och kastat

av sig törnekronan.

Men Sjorotjkin förstod, att i deras föreställning

var törnekronan den enda ursäkten för de dagar, som

gingo dessa onyttiga människor sysslolöst förbi...

I ljuset av den lugna väntan tycktes mycket av det,

som var i går, oförlåtligt och onödigt — framför

allt de fyra emigrantåren. Det var som om de aldrig

varit, som om de aldrig funnits till.

Han mindes resan från Novorossijsk på en

kolläktare. Som sill voro de instuvade i lastrummet,

alla de som fångats i den gemensamma olyckans

garn. Han mindes, hur han, stapplande efter tyfusen,

gick ut med Manjetjka på däcket — havet låg

blankt och öppnade en bred väg ut mot världen. Han

tog Manjetjka vid handen, och kämpande med tårarna

viskade han: »Gud vare med Ryssland, Manja! Det

har bedragit oss. Vi ska försöka klara oss ändå»...

Och han mindes, hur gendarmen på den första