Page 212

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

PANTELEIMON ROMANOV

Det gamla värdfolket, brudgummens föräldrar,

Parfen och hans hustru Anisia, sågo också bortkomna

ut. De visste tydligen’ inte, vad de skulle ta sig till

med gästerna, som hade tråkigt, medan de unga, i strid

med alla sedvänjor, samlade sig i sovrummet.

Därifrån hördes skratt och prat. Ustinja, i en vit

klänning, med en hårknut i nacken, satt med sin

fästman på sängen, skrattade också och ordnade än hans

halsduk, än hans hår, som om de redan vore gifta.

Spiridon tyckte, att deras uppförande var i högsta

grad opassande, ja, nästan oanständigt.

Spiridon kände sig ändå värre till mods, då han

fick se, att den rödhårige Semka, som en gång

retat honom för detta giftermål, också var inbjuden.

Spiridons gudfar, Sergej Gorbulev, en gammal

bonde med grått, krusigt skägg och små hår på

näsan, tycktes förstå, vad Spiridon kände. Han sköt

skärvorna åt sidan med foten, böjde sig mot honom,

blinkade och sade tyst:

— Du har väl också kommit på besök till dig

själv?

— Nästan, svarade Spiridon dystert.

Äntligen blev det mera liv. De unga pojkarna

trängde sig larmande ut ur sängkammaren.

Pionjären Gar aska Sjtjeglov, fästmannens vän,

ställde sig mitt i rummet och lyfte armarna, som om

han ville mana till tystnad. Alla tego och sneglade

på honom och på varandra, med en obehaglig känsla

av att han skulle göra eller säga något, som kunde

komma alla att skämmas. Garaska torkade läpparna

med en näsduk, stack ett finger innanför kavajen,