Page 213

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

DEN B LA A KLÄNNINGEN 201

höll ett kort hälsningstal till de närvarande och

slutade med att lyckönska det unga paret, som

övervunnit fördomarna och ville skapa ett nytt liv.

Fästmannen, som var klädd i brun kavaj och

långa byxor, stod bredvid Ustinja. Han såg än på

talaren, och än viskade han leende något till bruden

för att dölja sin förlägenhet. Ibland viskade hon

också något till honom med handen för munnen.

Spiridon tyckte, att denna frihet och otvungenhet

hos dottern var skamlös. Då han gifte sig med Alena,

stod hon inte och skrattade och viskade med honom,

utan var som förstenad, så rädd var hon.

Spiridon betraktade talaren, hans stora pannlugg,

och han tänkte på att man struntade i honom, fadern,

och skrattade ut honom, därför att han råkat trampa

i bunken och att en pojke, som inte än var torr bakom

öronen, kommenderade över honom.

Men det förargligaste var, att Semka, som satt

på fönsterbrädet och rullade en cigarrett, tycktes

småle mot honom. Semkas ansikte var vanställt av

koppärr, huvudsakligen näsan, vars spets helt och

hållet var anfrätt. Detta gjorde hans ansikte särskilt

vämjeligt och lömskt i Spiridons ögon.

Då man började hälla upp vodka och bjuda

gästerna på hönssteken, blevo alla livligare, tungorna

lossades. Bara Spiridon satt orörlig, stirrade i sin

tallrik och tänkte på att alla märkte, hur dyster han

var, och förstodo anledningen. Men han kunde ändå

inte behärska sig. Han drack girigt det ena glaset

efter det andra och försökte att inte se åt det