Page 214

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

202 PANTELEIMON ROMANOV

håll, där hans hustru satt, ty han märkte, att hon

redan började snegla mot honom.

Han hade satt sig till bords i sin korta röck, vars

breda ärmar, som voro kantade med skinnband,

hindrade honom att föra kniv och gaffel. Då han skulle

skära sönder hönssteken, tryckte han till gaffeln så

hårt, att den plötsligt halkade och gnisslade så starkt

mot tallriken, att gästerna förskräckta sågo sig om.

Hans granne till vänster övergöts med den kalla

såsen och böljade med sådan fasa plocka rent

skägget, som om det vore fullt med gnistor.

Spiridon blev blodröd och hade lust att i

förtrytelsen slänga tallriken i golvet och gå, men han

behärskade sig och sköt bara undan den.

, Det är visst ett ovant göra, sade Semka med

ett flin.

Spiridon såg på honom, men svarade ingenting.

Tungorna lossades mer och mer. Knivarna lades åt

sidan, och man började arbeta med fingrarna, slet

av senorna och gnagaide på hönsbenen. De unga

omringade brudfolket och tvingade bruden att dricka

vodka och kyssa brudgummen.

Spiridon tyckte, att de voro oförskämda mot

dottern i hans närvaro och att alla tittade på honom

och säkert hade roligt, för att han inte kunde göra

något däråt.

Den koppärrige Semka böjde sig då och då över

bordet med sitt druckna huvud, såg med ögon, som

inte längre lydde hans vilja, på de unga, sedan på

Spiridon och skrek plötsligt med drucken stämma: