Page 215

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

DEN B LA A KLÄNNINGEN 203

— Hej, pojkar, kyss henne alla! Hon är ju inte

riktigt gift!

Spiridon bleknade.

Bönderna, som sutto bredvid Semka, började tysta

ned honom, men han skrek ännu högre och skrattade

sitt druckna skratt i Spiridons ansikte. Plötsligt blev

det dödstyst. Man väntade ett utbrott, men ingen

kunde ana, vad som skulle inträffa.

— Hej, pojkar, inga ceremonier! skrek Semka åter.

Men i samma ögonblick hände något. Två bönder,

som sutto bredvid Spiridon, föllo till golvet, och

denne stod plötsligt böjd över Semka med händerna

om hans hals. Med den ena handen sökte Semka

slita sig loss från Spiridons grepp, med den andra

trevade han efter en kniv på bordet. Då Spiridon

märkte hans rörelse, ryckte han loss sin kniv från

skärpet under rocken. Han grep hårt om den och

kastade sig över Semka, medan gästerna rusade åt

sidan. Spiridon svängde redan kniven över bonden,

som låg orörlig under honom, då Alena klängde sig

fast vid sin mans arm och skrek:

— Spiridon, kära vän, låt bli... Spiridon, jag ber

dig, låt bli...

Rasande sköt han hustrun åt sidan med handen,

i vilken han höll kniven. Alena skrek till, svagt,

förskräckt, och sjönk långsamt till golvet.

Hennes klänning var uppfläkt från bröstet ända

till benen. På golvet utbredde sig en mörk blodpöl,

som rann i smala strömmar ned i en fördjupning och

blandade sig med dammet på golvet.