Page 217

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

DEN B LA A KLÄNNINGEN 205

dörren såg Spiridon i ena hörnet av det för övrigt

tomma rummet en brits och därpå en obekant,

främmande, gul panna.

Systern gick fram till britsen, vände sig om och

vinkade åt Spiridon. Denne reste sig ännu mer på

tå, varvid hans stövlar halkade på det hala golvet,

och han kom närmare.

Framför honom låg Alena. Den likgula pannan

visade sig vara hennes. Det var underligt, att hon

förändrats så hastigt. Kring de insjunkna ögonen voro

mörka, jordfärgade skuggor. Över det gråa

sjukhustäcket lågo utmärglade, blekgula, liksom

nytvät-tade händer med långa naglar.

Systern gick ut. Spiridon satte sig på kanten av

pallen, som stod vid sängen.

Han kände sig generad och skämdes för att han

själv hade sårat henne dödligt och nu kommit för att

besöka henne.

— Nå, hur mår du? frågade Spiridon med

främmande röst.

Han ville harskla sig, men vågade inte.

Den döendes matta blick stannade på honom, och

det bleka, liksom uppmuntrande leendet, som lyste

upp hennes ansikte vid hans åsyn, gav genast vika för

ett uttryck av sorg.

— Jag kommer att dö, mumlade hennes bleka,

blodlösa. läppar svagt, knappast hörbart.

Hon låg några ögonblick orörlig, som om hon

vilade sig efter ansträngningen... Med samma sorgsna

uttryck fortsatte hon: