Page 218

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

PANTELEIMON ROMANOV

En sån olycka, som drabbat dig. Hur ska du

bära dig åt ensam?... inte kan du reda dig... med

hushållet menar jag...

Hon hade åter kommit in i sin gamla roll. Hon

talade med honom, som om inte hon var i behov av

omsorg och medkänsla, utan Spiridon, vilken var

tvungen att klara sig ensam, då potatisen ännu inte

var upptagen och ingen kunde se efter honom och

hjälpa honom.

Efter gammal vana tog Spiridon emot hennes

omsorg som en självklar sak, och hans ansikte fick ett

uttryck, som om han verkligen hade det mycket svårt.

Han ville till och med säga åt hustrun, att

grannarna föreslagit honom att gifta om sig, men något

avhöll honom därifrån. Han slog bara ifrån sig med

handen, som om han inte ville tala om sig själv,

och sade:

— Det är inget att fästa sig vid|. Jag klarar mig

nog. Bara du blir bra ...

Men den sjuka kvinnan skakade hopplöst på

huvudet.

— Det är redan slut med mig i...

Sedan såg hon länge på sina händer, som lågo

på täcket, lyfte dem med naglarna mot ansiktet,

funderade en stund och frågade:

— Nå, lever de tillsammans än?

Hon menade de unga.

— Ja, de lever fortfarande tillsammans, svarade

Spiridon.

Alena skakade åter på huvudet.