Page 219

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

DEN B LA A KLÄNNINGEN 207

— En hemlös... hemgift vill han inte ha, sätter

inte värde på pengar... hon blir olycklig med

honom... han kommer inte att älska henne länge...

— Inte kan man tala om kärlek där! sade

Spiridon med samma tonfall.

— Jag lever nog inte mer än två dar till...

utsliten,... sade Alena, stönande av smärta och låg

några ögonblick orörlig, med slutna ögon.

Det började klia i Spiridons ögon och rycka i

näsan — tårarna ville tränga fram. Han tänkte på

att hon, fastän döende, bara bekymrade sig om

honom, medan hain själv mer än en gång grubblat

över grannarnas förslag. Då han mest av allt var

rädd om sina pengar, tyckte han, att det var synd att

ta en människa i sin tjänst. Men han kunde ju inte

reda sig ensam efter hennes död...

Alena slog upp ögonen, vände sitt huvud på den

hårda sjukhuskudden mot Spiridon, såg på honom

och sade skyggt och osäkert:

— Du kan låta begrava mig i den blåa

klänningen ,... det är ditt minne... jag har aldrig haft

den på mig,... tittade bara på den ibland...

— Det är synd, svarade Spiridon efter en stund,

varför ska den onödigt multna bort i jorden? Låt

Ustinja hellre få den.

— Ja visst, ja... det gör ju ingenting. Där uppe

bryr man sig väl inte om hur jag är klädd, sade

Alena med matt röst, och på hennes läppar skymtade

skuggan av ett svagt leende. Det var, som om någon

varnat mig..