Page 220

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

208 PANTELEIMON ROMANOV

Hon tystnade, andades hastigt och svagt. Spiridon

väntade, men eftersom hon teg, frågade han:

— Varnat? Vad då för?

— Att jag inte tog på mig den där klänningen...

den skulle nog ha förstörts... du skulle ha skurit

sönder den.

Spiridons ögon började åter att klia, och det

kändes, som om en klump fastnat i halsen.

— A, prat... människan är mera värd än en

klänning, sade han och slog avvärjande ut med

handen.

— Mera värd... människan... Jag ville redan

ta den på mig, men tog sen av den igen, det var

som gud ville rädda den.

Spiridon torkade ögonen i smyg med sin mössa,

och som ett fjun fastnade en bit vadd ur fodret på

näsan. Spiridon märkte det inte.

Alena ville säga det åt honom, men det kostade

henne tydligen alltför stor möda,. Hon sade

ingenting, utan såg bara på vadden, som drog hennes

uppmärksamhet till sig.

Spiridon betraktade spänt sin hustru och

förstod, att hon aldrig mer skulle stiga upp och att

hon själv visste det. Och åter pressades hans hals

ihop som i spasmer, av sorg och medlidande med den

människa, som han levat tillsammans med hela sitt

liv.

Alena märkte hans förstämning. Hon tyckte, att det

var synd om mannen, och för att lugna och trösta

honom sade hon: