Page 221

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

DEN B LA A KLÄNNINGEN 209

— Sörj inte... kanske jag ändå blir bra... det

händer ju...

— Låt oss hoppas det, sade Spiridon, men tänkte

genast förskräckt, att det skulle vara en olycka, om

hon verkligen räddades till livet, ty hon skulle ändå

inte kunna arbeta, och så blev han tvungen att föda

och sköta om henne.

— Man har redan kallat mig till

undersökningsdomaren, fortsatte han. Nu kommer de jämt att

släpa mig dit, så det blir ingen, som kan ge vatten

åt hästen.

Han sade detta först och främst för att jaga ifrån

sig de skamliga tankarna, som stego upp i

huvudet, dessutom skämdes han att sitta bredvid sin

hustru, som han själv lagt på dödsbädden, frisk

och kraftig, inte betryckt av någon sorg, och han

sökte visa, att också han var i behov av medlidande,

kanske i lika hög grad som Alena. Försökte till

och med tala med svag och sjuklig röst.

— Varför ska de släpa dig dit? sade Alena som

svar på hans ord om undersökningsdomaren. Om det

vore med avsikt... vad kan man begära av en

full karl? Det händer värre saker!...

Hon slutade inte meningen, slöt ögonen och bet

i de bleka läpparna.

— Gör det ont? frågade Spiridon och böjde sig

fram mot henne.

Alena nickade svagt på huvudet och började åter

stöna och yra.

Spiridon såg igen på henne och tänkte:

14. — Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.