Page 26

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

serbiska stationen vid de av kriget raserade broarna

inte frågade efter hans och Manjetjkas pass, då han

undersökte deras saker. »Ni ska känna er som hemma

här», hade han sagt med ett vänligt leende.

Länge hade han stått i kupéfönstret. Sönderskjutna

städer, nedbrända byar, fält, som inte plöjts upp

med plogar, utan med granater flögo förbi, och

han hade lovat sig själv att skänka all sin

återstående kraft för återuppbyggandet av

broderlandet... Men han blev tvungen att sälja skosnören

i Sarajevo, och till och med av

grönsaksaffären i Ragusa blev det ingenting av. Broderlandet

hade ingen användning för honom... Manjetjka, som

var språkkunnig, föreslog, att de skulle resa till

västern, till Berlin, Paris, kulturmänniskorna... Ack,

vilket oförlåtligt fel! Nu förstod han, att han inte

hade behövt resa någonstans, utan borde ha stannat i

Ryssland. Än en gång uppleva den röda terrorn och

sedan resa till Kaluga...

De begåvo sig till Wien. Manjetjka gav lektioner

i franska, och han hängde hela dagarna på

konsulaten, i Röda-korskommissionerna, i föreningarna för

hjälp åt flyktingar, tiggande, åberopande sig på sin

överstetitel. Med avsky mindes han, hur han

förnedrat sig för dessa känslolösa människor, dessa

tjuvar, som gjorde lukrativa affärer på

nödhjälpsarbetet. Av det understöd, han fick, öppnade han

en »bandagefabrik», men de ryska bandagen hade

ingen åtgång. Då försökte han sig på svenskt

knäckebröd, men brödet fingo de för det mesta äta själva.