Page 222

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

210 PANTELEIMON ROMANOV

»Kan hon verkligen bli frisk?»

Systern kom in, rätade till täcket, tog den sjukas

hand, vände sig bort och kände på pulsen. Sedan

vinkade hon åt Spiridon, att han skulle gå. Men i

samma ögonblick öppnade Alena ögonen, såg på sin

man och sade med matt stämma:

— Ja, gå nu... vi kanske inte ser varandra mer...

ta någon, som gräver upp potatisen åt dig, du reder

dig inte ensam. Och klänningen kan du ge åt Ustinja,

hon kan få den... Mig... gör det detsamma i

vilken... Sedan tillade hon efter att ha hämtat

andan: — Du borde allt gifta dig... varför ska du

betala pengar åt en främmande... Jag har redan

tänkt på Katerina, det är en präktig kvinna...

— Du ska inte prata så där, sade Spiridon, du

blir kanske bra igen med guds hjälp.

Spiridon stod ännu en stund vid britsen med

mössan i handen, utan att veta, hur han skulle ta farväl.

Tigande böjde han sig djupt ned till marken, som

man böjer sig för döda, lämnade sedan sjukrummet

igen på tå, otympligt, med vaddfjunet fortfarande

kvarsittande på näsan.

Då han kom hem till sin tomma stuga, där hans

hustru ännu för kort tid sedan stökat vid ugnen, satte

sig Spiridon på en bänk och förblev länge

orörlig i denna ställning. Sedan drog han fram

bordslådan för att se efter, om det fanns något ätbart,

men där hittade han bara ett litet brödstycke och

i grytan på ugnen några kalla potatisar.

I tomheten och tystnaden efter något, som gått