Page 223

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

DEN B LA A KLÄNNINGEN 2x1

bort, vid tanken på förlusten av den ständigt

omtänksamma vännen och vid anblicken av den kalla

potatisen steg åter en klump upp i halsen på honom.

I hela sitt liv hade hon varit som en mor för

honom, ja, till och med nu, då han sårat henne

dödligt, tänkte hon bara på honom, föreslog till och

med att han skulle gifta om sig. Men förr hade han

aldrig lagt märke till det, inte uppskattat det

tillräckligt. Först nu, då hon inte var hos honom

längre, då den kalla potatisen talade om hennes

kanske eviga frånvaro, kände han det.

Om man inte lyckades rädda henne, skulle han

för hennes stora kärlek vara hennes minne trogen

ända in i döden. Och det var bättre att äta den

kalla, fuktiga potatisen än att låta hennes plats

intagas av en annan människa, om det också vore den

där Katerina.

IV

Då han nästa dag gick till sjukhuset, tänkte han

åter på hur det skulle bli med hushållet: om hon dog

kunde han inte reda sig ensam, och ta någon i sin

tjänst — det var synd om pengarna.

Det vore nog bäst att gifta sig med Katerina».

Katerina var en bra människa, men hon hade ju

tre barn. Då var Stepanja bättre — hon hade bara en

liten.

Men om Alena räddades, skulle hon ändå förbli en

krympling och skulle inte kunna arbeta. Och då det

var omöjligt att ensam reda sig med hushållet, blev