Page 224

- Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

PANTELEIMON ROMANOV

han tvungen att ta någon i sin tjänst, ty så länge hon

levde, kunde han inte gifta om sig med någon annan.

Så måste han nog också anställa någon, som skötte

henne. ,

På vägen till sjukhuset tänkte han, att systern

kanske skulle säga åt honom:

— Gudskelov, den gamla kan räddas, men du är

tvungen att ta hem henne och låta någon grannfru

sköta om henne. Gud har hemsökt dig — du måste

bära sorgen med jämnmod. Hon kan inte arbeta

längre.

Spiridon gick och grubblade på hur mycket det

skulle kosta, men han var så upprörd, att han inte

kunde räkna.

Nedstämd av dessa tankar kom han in i

sjukhuskorridoren och ställde sig vid dörren, skyggt, liksom

väntande på sin dom, med mössan i handen.

Systern reste sig från det vitmålade bordet, där

hon satt och skrev något. Då hon fick syn på

Spiridon, gick hon fram till honom.

— Jaa... sade hon tungt.

Spiridon blinkade, hans hjärta stannade, och kall

ångestsvett trängde fram på hans panna. Han torkade

av den med mössan.

— Vad ska man göra, man måste lida, sade

systern... hon dog i natt. Hon är där... man har

burit ut henne i bårhuset, tillade hon. Hon bad, att

man skulle ge den blåa klänningen åt dottern.

Mot sin vilja drog Spiridon en lättnadens suck.

Men vid tanken på att hans hushåll nu blivit utan