Page 230

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

218 MARIETTA SJAGIN JAN

värmen och teet, omringades av nyfikna åhörare.

Alla hängde fast vid hans mun, några av nyfikenhet,

några med åskådarens omedvetna aptit den

svart-muskige mannen åt och drack verkligen med

välbehag. Han lät ingenting gå förlorat, samlade upp alla

smulorna från kavajen i handflatan, såg noga på

dem och förde dem sedan försiktigt till munnen.

Märkena efter tänderna på kakan jämnade han genast

ut med sm skarpa pennkniv och stoppade in den

avskurna biten i den regelbundet tuggande munnen

f- som ved i en ugn. Om han skurit en

parmesan-ost eller en mogen melon med sådan andakt, skulle

man kunnat förstå det — men här var det ju bara en

kaka, som för resten inte heller var så färsk. Det

vattnades i munnen på åskådarna. Han åt inte bara

med aptit, han berättade också med aptit. Hans

ansikte, som genomkorsades av otaliga rynkor,

påminde något om en hopvikbar topografisk karta,

ögonen voro som sjöar, kantade med lätt grånade,

buskiga ögonbryn. De mörka skuggorna under

ögonen hade som kilar trängt djupt in i de magra

in|derna. Hakan bar spår av otaliga raksår. överläppen

ryckte då och då till liksom hos en kanin vid åsynen

av grönsaker, och mustascherna avtecknade sig med

sina djupa urgröpningar och små upphöjningar som

uppryckta trädrötter i en uthuggning.

En uppmärksam iakttagare skulle genast ha fått

klart för sig, att han framför sig hade en persqn,

som hade förställning till yrke. Rynkorna, som

fårade huden, visade liksom riktningen av hans

instuderade leenden, grimaser och mimik. Det hopvikbara