Page 27

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

Så tog understödet slut, och de reste till

Tyskland med dess koncentrationsläger, där man fick

mat gratis. Man slapp den ständiga, pinsamma

jakten efter brödstycket, och man kunde äntligen samla

tankarna och företa sig något ordentligt...

Men Manjetjka uthärdade inte det skämda draget

i barackerna och deras förnedrande fattigdom. Som ett

ljus brann hon ned... Det blev ingenting av

förhoppningarna, de kunde inte leva utan Ryssland, och de

gingo under... I sådana stunder tyckte han, att han

skulle resa tillbaka och bosätta sig i något hål i

Mesjtjovsk-Kalugaguvernementet, där hans regemente

en gång varit förlagt, hyra ett rum hos någon

gumma, börja arbeta som en häst: i kansliet, som

lärare, maskinist, och på kvällen helt och hållet

gå upp i tystnaden, i den ömma skymningen, som

förstulet smyger sig in i rummet, i kanariefågelns

kvitter i buren, i det avlägsna, ofarliga åskdundret,

som försvinner bakom skogen.

Från den stund, han fattat sitt beslut, hade

anfallen av människohat försvunnit — var och en

levde sitt liv på sitt eget sätt, var och en hade sina

egna lidanden.

Då han gick förbi Kusnetzov, vilken satt som en

gravsten vid ingången till baracken, tog han som civil

av sig skärmmössan och sade vänligt:

— God dag, Stepanovitj.

Men denne satt fortfarande orörlig.

Då gick han fram till honom och rörde bedjande

vid hans skuldra.

— Stepanovitj, om du har någon där borta i