Page 234

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

222 MARIETTA SJAGIN JAN

svängde en tung hammare över den gamla världen

och pekade mot framtiden, som lyste över honom,

symboliserad av en glödande, femuddig stjärna.

Bilden var så övertygande framställd, att man inte

kunde se på den utan att gripas djupt. Runtomkring

vagnen hade en massa pojkar samlats; vem, som

än gick förbi på torget, stannade och tittade.

Jag steg uppför trappan till Ispolkom. En ung

man i uniform och med revolver i gördeln, vacker

som en ängel hos Perugino, kom emot mig. Det var

sekreteraren.

j|||» Är ni kamrat den ojch den, vår stads högt

uppburne kuplettsångare? frågade han.

— Det stämmer, svarade jag.

— Skulle ni vilja åta er att uppträda på våra

»flygande möten» med improviserade kupletter?

Uppslagen får ni av oss. Villkoren kan ni bestämma

själv. Vagnen ska besöka alla grannbyarna — först

och främst kosacksamhället Moltjanovka.

Jag tog mig en funderare och slog till. Jag tänkte

redan gå hem igen, men sekreteraren hejdade mig.

’ — Nej, kamrat, det hinner ni inte. Om ni måste

underrätta någon där hemma, så skicka ett bud. Vid

tiotiden samlas alla medverkande, och så bär det

genast av. Ni har inte druckit te än, säger ni,

det får ni på vägen.

— Varför så överdrivet bråttom? frågade jag.

Han berättade, att allt redan för länge sen varit

förberett, men deras konsertsångerska hade insjuknat

under natten. Man hade beslutat att ta någon

förmåga från stån i stället, och man hade hört talas