Page 235

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

AGITATIONSVAGNEN 223

så mycket om mig, att man bestämt sig för mig.

Därför hade jag ingenting annat att göra än att köpa

lite tobak i närheten, sätta mig på fotsteget till

vagnen och vänta.

Det gick en halvtimme, och så småningom

samlades alla mina följeslagare. Jag tittade lite i smyg

på dem och märkte, att inte heller de kände

varandra. En del bara så mycket, att de nickade

igenkännande, de andra hälsade inte alls.

Först kom en riktig jätte, hög som en port,

klädd i segeltygsdräkt, med vida byxor och en enkel

rem om livet. Hans ansikte var inte ryskt — det

visade sig, att han var georgier. Han och en annan,

en mager man i blå skjorta, voro agitationstalare

med fullmakter från partikommittén. De hälsade

tigande och steg upp i vagnen. Som jag sen fick veta,

var den blå en mycket framstående man och hade

kommenderats till oss samtidigt med en

truppavdelning, medan georgiern var en arbetare från

trakten. Han hade före omvälvningen suttit i fängelse.

Efter dem kom en maskinskriverska, en ung, vacker

flicka, fem musikanter och Ispolkoms sekreterare

med en peruginoängels ansikte. På kuskbocken tog

en beväpnad kosack plats, grep tyglarna med båda

händerna, och så bar det i väg. Då vi åkte genom

stån, stannade alla, som kom i vår väg, och stirrade

efter oss med uppspärrade ögon.