Page 236

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

MARIETTA SJAGIN JAN

II

Vid första anblicken såg vagnen ut som en

låsesalong. Snyggt, golvet målat, på väggarna tavlor,

kartor, plakat. Och på bordet i mitten en hel mängd

broschyrer, tjugu, trettio stycken av samma slag,

och i lådorna flygblad och tidningar.

Så åkte vi. Åt en smula och rökte. Gardinerna för

fönstren fladdrade som segel. Vi var snart utanför

stån. Stäppdoften kom in genom fönstret. På

sommaren är det underbart på våra kubanstäpper, som

på de amerikanska prärierna — gräset räcker upp till

midjan, stora vidder så långt ögat når, vägen syns

inte för den höga, böljande grönskan, inte heller

människorna och djuren. Ibland flyger en vaktel upp

ur gräset, och en stare visslar. Så är det inte en,

inte två, utan tiotals verst.

Kosackbyarna ligger undanskymda och de enstaka

stugorna spridda långt från varandra. Möter man en

bonde i vit filthatt med breda brätten, så ser den

på avstånd ut som en riktig sombrero. Sällskapet i

vagnen hade tydligen inte varit på landet på länge..

Den magra i blåa skjortan såg ut genom fönstretj

tog av pincenén, tittade på oss, och hans ansikte

var alldeles förändrat. Maskinskriverskan var så

glad, att hon ovillkorligen ville springa barfota

efter vagnen, medan georgiern satte sig tungt ner,

knäppte upp kragen, lade upp benen på bänken

mittemot och började dra sina georgiska sånger, den