Page 238

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

MARIETTA SJAGIN JAN

— Det händer så mycket, som man inte får reda

på i förväg, anmärkte kosacken filosofiskt och grep

tag i tyglarna för att vända vagnen.

Vi blev lite misslynta. Det var en obehaglig

situation. Vi hade givit oss av i agitationsvagnen under

pomp och ståt, smyckade som till bröllop, och nu —

varsågod, helt om med skaklarna vid själva målet.

Utan att säga något läste vi’ samma tanke i varandras

ögon.

— Hallå där! ropade georgiern genom fönstret

till kosacken, är det inte bättre, att vi slår läger här

över natten? I morgon bittida kan vi rekognoscera

terrängen. De vita lämnar kanske Moltjanovka i

natt, då kan vi köra dit.

Kosacken skakade betänksamt på huvudet. Han var

en pålitlig rödgardist, född i en liten by i

grannskapet. För inte så länge sen hade han kämpat mot sin

egen far, som huggit ned hans yngsta bror, en

bolsje-vik. Hans släktingar-kämpade under Wrangel. Han

visste, att det inte alls var så omöjligt och inte heller

någon småsak att stöta på de vita på dessa kutiga,

stäpper, där varje jordstycke ännu bar spår efter de

kämpande härarna, där de sårade ännu låg kvar

i sänkorna och bönderna gömde sig i busksnåren.

Han ritade med piskan i jorden och svarade ovilligt:

— Bortom Moltjanovka har de våra plundrat alla

gårdar, då de drog bort. Det finns inga grymmare

bönder i hela Kuban än de. Bara de får tillfälle till

det, så slår de ihjäl oss allihop. Man berättar, att

kvinnorna i Moltjanovka strypt rödgardister i bad-