Page 239

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

AGITATIONSVAGNEN

stun. Det finns inga kosacker kvar där, bara gubbar

och barn. Wrangel har tagit alla med sig.

— Ser du, kamrat, brummade georgiern, det är

bara käringar kvar, och så är du ändå rädd för

Moltjanovka. Vi ska propagera bland kvinnorna,

så att de vänder ryggen åt sina män, när de kommer

tillbaks. Spänn ifrån hästarna. Vi ska vänta tills i

morgon... för resten finns det ved här för en riktig

brasa.

Vi befann oss vid ett brant, lerigt stup, som var

naket på vår sida men på motsatta sidan bevuxet med

torra buskar. Skottlossningen upphörde. Att stanna

på den välsignade stäppen under natten, göra upp

en eld, inandas doften av mynta och kummin var

vida angenämare än att vända om igen.

Maskin-skriverskan hoppade ner från vagnen och slog

kosacken lätt i ryggen.

— En sån olycksprofet! Se er omkring! Här kan

inte ens en höna bli rädd.

Med en ogillande min spände kosacken från

hästarna, band tillsammans deras framben och släppte

dem att beta. Sen gick han till en källa, som låg

mer än en verst därifrån, samlade ihop ris, och

uppsluppna som småbarn, gjorde vi upp ett bål. För

säkerhets skull på själva bottnen av sänkan. Vagnen

glödde i solnedgångens sista strålar, inskrifterna och

plakaten avtecknade sig som eld. De syntes nog på

långt håll. Det tyckte rödgardisten visst inte om. Han

tog ner en sliten filt från kuskbocken och slängde

den över det mest lysande hörnet på vagnen. Det