Page 240

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

228 MARIETTA SJAGIN JAN

var först vid elden, kan man säga, vi fick mera

känning av varandra. Trevnaden i samvaron har mycket

att betyda vid sådana tillfällen — om någon kan

ordna och ställa allt till rätta. Det är vanligtvis

kvinnogöra, men vår enda dam visade sig vara av

den sorten, som inte kan något annat än sitt yrke.

Hon sprang omkring, tröttade ut oss med sina frågor,

flätade kransar och satte dem på våra huvuden och

ställde bara till med oreda. Det var georgiern och en

av de fem musikanterna, klarinettspelaren, en mycket

underlig människa, som sörjde för hushållet. Den

senare kan jag ännu se framför mig. Han hade ett

runt ansikte, halvöppen mun, inte ett spår av

ögonbryn och ett par ögon, som vänligt och uppmuntrande

tittade fram ur två springor. Allt han tog sig för,,

gick så lekande lätt. Han kokade gröt åt oss och

gjorde i ordning kaffet, allt under skämt och glam.

Georgiern var också en mästare i varjehanda arbete,

men han kunde inte skämta, och hans ansikte var

skrämmande — mycket dystert, koppärrigt, näsan sned,

hade antagligen slagits sönder någon gång och åter

vuxit samman, händerna seniga, stora och valkiga.

Den lilla kamraten i blåa skjortan utmärkte sig inte

på något sätt. Han hade först nyligen kommit från

Moskva och kände södern, som han själv uttryckte

sig, mera teoretiskt. Hans leende var skyggt, och

han tycktes vara mycket klen och bräcklig. Ingen av

oss kände denna magra mans stora styrka. Först

senare lärde vi oss känna den. Så länge teg han

bara, log svagt, när man skämtade, åt förströdd,

lite i taget, var försiktig med maten. Han förklä-