Page 245

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

agitationsvagnen

III

Mitt under den djupaste sömnen kände jag, att

någon slog mig på örat: ett, två, tre, fyra slag.

Jag rusade upp .som vansinnig — det var skott,

som smattrade tätt invid örat på mig. Och vilket

smatter sen! Man förstod inte, var det kom ifrån, från

vilket håll. Runtomkring mig rusade de yrvakna

musikanterna utan att våga titta ut genom fönstret.

Jag drog hastigt upp gardinen. Där ute mötte mig

en förfärlig syn. Vid själva fönstret stegrade sig en

sårad häst. Den tycktes kolossal i denna ställning.

Bakom dess rygg stod kosacken och sköt och höll sig

hårt fast i manen. På marken låg den andra hästen,

antagligen skjuten. Runtomkring, från höger och

vänster, kom förfärliga varelser, lurviga som djävlar,

krypande mot oss från dalsänkan. I den oklara

gryningen liknade de spöken, de sköt vilt, sköt utan

uppehåll. Ännu hölls de tillbaka av skotten från vår

träffsäkra kusk, som tog skydd bakom den sårade

hästen. Men då fick djuret en kula i magen,

det rosslade tungt, ryckte till, reste sig som en

människa, sparkade kosacken med frambenen och

rullade till marken med honom. Jag hörde, hur

kosackens ben knastrade. Sedan slog kulorna som

hagel mot vagnsväggen, och innan jag hann blinka,

tog någon mig i kragen och ryckte bort mig från

fönstret.

— Huka ner dig! hörde jag georgierns hesa röst.

Kamrater, de som har vapen, ut!