Page 246

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

MARIETTA SJAGIN JAN

Han var den ende, som ägde ett vapen, en

revolver. Han drog den ur gördeln och störtade mot

dörren.

Musikanterna hade trängt ihop sig på golvet i

vansinnig skräck. En kröp under en bänk.

Maskin-skriverskan stod vid väggen, vit som lärft, bara i

nattdräkten, med händerna för ögonen. Hon skrek

inte, men viskade något i ett kör. Nästan

omedvetet såg jag mig omkring i vagnen och mötte

ett par ögon, som var fasansfullt lugna. Den

magre i blått. Han satt i ena hörnet av vagnen

där hans portfölj och kudde låg, och var syssel

satt med en otrolig sak — han drog på sig stöv

larna. Varje småsak, som hände under dessa ögon

blick, har trängt djupt in i mitt minne. Jag såg

att han hade skära strumpor med ränder och att

de mörknat av svett vid tårna och hälen och satt

bättre åt på foten än vid fotknölarna. Då han märkte,

att jag såg på honom, sade han enkelt:

— Kosacken hade rätt, vi var oförståndiga. Vi har

överrumplats av en trupp vita. Försök att rädda er,

om ni klarar er undan skotten. Säg, att ni, musikan-i

terna och maskinskriverskan med våld tvingats med

på den här färden.

I samma ögonblick störtade georgiern, som en

stund hållit fienderna stången, till golvet. Bakom

mig tjöt klarinettspelaren gällt. Flickan skrek

förtvivlat, hysteriskt, med främmande röst:

— Hjälp, hjälp! Rör mig inte!

I dörren hördes en salva och skrik:

— Ge er!