Page 247

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

AGITATIONSVAGNEN 235

En av musikanterna var sårad. Vi skrek till svar:

— Vi ger oss. Det är en kvinna med oss.

— Kommissarien! fortsatte de att tjuta där ute,

kom ut en i sänder, upp med händerna,

kommissarien först!

Då tog den magre mannen portföljen i ena handen,

mössan i den andra och gick till dörren, som om

ingenting hänt, och jag hörde hans tydliga,

genomträngande röst, elastisk som en boll, klar och lugn:

— Jag är kommissarien.

Jag har läst många romaner. Jag har fördärvat

mina ögon under läsningen av berättelser om alla

möjliga hjältedåd. Och jag kan säga er, att jag i

detta ögonblick som i blixtbelysning såg, hur mycket

böckerna ljuger. Jag har aldrig läst om något sådant,

som jag upplevde då. I hans röst, förstår ni, i

hans hållning, i den magra mannens ansikte var, hur

ska jag säga, ett slags ögonblickets exaltation under

fullständigt yttre lugn. Intrycket var så

överväldigande, att det för ett ögonblick kom oss att glömma

oss själva och vår egen belägenhet. Nej, det är

för lite sagt, vi alla, åtminstone jag, greps

plötsligt av en känsla av fullkomlig säkerhet. Det är det,

som jag kallar heroism, och det kan man inte förstå,

om man inte själv upplevt det.

För ett ögonblick blev det alldeles dödstyst. Den

magra mannen stod orörlig. Solen höjde sig över

horisonten, strök över taket på vår vagn och kastade

ett rött skimmer på hans ansikte. Plötsligt tjöt och

vrålade ett tiotal hesa röster, som ur avgrundens

djup: