Page 248

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

MARIETTA SJAGIN JAN

— Hund!

— Judedjävel!

— Spetsa honom!

— Kamrater, ge honom på käften!

— Till väggen med honom! Spetsa honom!

I samma ögonblick dränktes vår kommissarie i en

lava av lurviga gestalter, rycktes ner från tröskeln

och släpades bort. Jag hörde en myndig röst:

— Tillbaks! Döda honom inte i förväg! Förhör

honom och spetsa honom sen!

Därefter kastade sig dessa lurviga människor, som

tillhörde de vita (de tycktes oss lurviga, därför

att de bar höga pälsmössor) — som sagt, dessa

lurviga människor kastade sig över oss, band oss

och släpade sen ut oss, en efter en. I denna stund

kunde jag inte förlåta georgiern, att han glömt

bort flickan och inte skjutit henne i tid. Den stackarn

stod där i bara linnet. Man slet av det från kroppen

på henne, hon greps om livet och släpades bort till

buskarna.

Man började förhöra oss. Då steg klarinettspelaren

fram, och på ett oefterhärmligt sätt berättade han en

tårdränkt historia. Efter hans ord hade vi släpats

med under dödshot och hölls ständigt under väpnad

uppsikt. På frågorna om tillståndet i staden ljög han

samvetslöst. Det lät nästan, som det vore uppror

där och som man otåligt väntade på de vita. Kort

sagt, det hade knappast gått tio minuter, förrän

officeren bjöd honom på en cigarrett. Jag måste

tillstå, att jag fann honom vidrig i denna stund,

fast han räddat vårt liv. Någon av oss hade ju varit